Zarah Leander.

Möt en ny Zarah Leander

”Ja, jag hatar Zarah Leander”, sjöng Ebba Grön 1979 i låten Beväpna er. Hon var divan med den mörka rösten och yviga gesterna. Hyllad och älskad, men också svartmålad och stämplad efter sina år i tredje rikets Berlin. Lär känna en ny sida av Zarah Leander – en fördomsfri, kärleksfull och beläst gayikon.

Den Karlstadfödda primadonnan Zarah Leanders namn väcker känslor. Hon var sångerska, artist och filmstjärna och slog igenom på 30-talets svenska revyscen. Men för många är Zarah Leander framförallt känd som tredje rikets favoritartist och mest firade diva. Hon levde ett glamouröst liv i Tyskland under de inledande krigsåren och blev snabbt ”Die Leander” med hela nationen. Nästan hundra år senare är Zarah fortfarande svärtad av sitt rykte och bilden av världsartisten är än idag tudelad – på ena sidan en skamstjärna och på andra en älskad artist och, inte minst, en hyllad gayikon. 

Zarahs tid i Tyskland gjorde henne inte bara världsberömd, utan stämplade henne också som en ”politisk idiot” och nazistisk medlöpare. När Zarah återvände hem blev hon den syndabock Sverige tycktes behöva – en person i offentligheten som kunde tillskrivas den skam som egentligen berörde hela den svenska nationen. Zarah fick kämpa hårt för att komma tillbaka, och det var inte utan ansträngning. 

Men hur kommer det sig att en sådan kontroversiell person blivit en av vår tids största gayikoner? För att förstå helheten är det flera bitar som behöver läggas ihop. 

Zarah Leander var en stor revyartist redan före kriget. Men det var åren i Tyskland som gjorde henne till en glittrande filmstjärna. Med rött hår, utmanande kläder och sminkat ansikte var Zarah motsatsen till det tyska kvinnoidealet. Joseph Goebbels som vid den här tiden var riksminister för folkupplysning och propaganda ville vinna tyskarnas stöd för nazismen via film. Han använde Zarah som redskap och hon blev en eskapistisk projektionsyta för såväl män som kvinnor. 

Och i den här verkligheten formades en ny bild av Zarah Leander, nämligen som en av vår tids största gayikoner. Hennes kraftiga gestalt, mörka röst och yviga gester gjorde att hon kunde upplevas som en man i kvinnokläder och många homosexuella män fascinerades av den färgstarka divan. Men det var inte bara Zarahs uppenbarelse som gjorde henne populär inom subkulturen. Zarah hade många homosexuella vänner och var känd för att vara en fördomsfri person. Redan under hennes verksamma år i Sverige blev hon god vän med den homosexuella teaterdirektören och revyförfattaren Karl Gerhard. Och i Tyskland arbetade och umgicks hon med flera homosexuella, bland annat textförfattaren Bruno Balz som fick avtjäna månader i fängelse på grund av sin sexuella läggning. 

Zarahs hela uppenbarelse, tiden hon verkade i och hennes fördomsfria person var alla bidragande faktorer till att hon blev en kultförklarad gayikon. Beata Arnborg har skrivit biografin ”Se på mig!” som skildrar primadonnans liv. Hon menar att utanförskap också spelade en viktig roll. 

– Vad som utmärker den klassiska divan är att hon är ”larger than life” men också att hon har erfarenheter av social skam. Efter kriget var Zarah stämplad och nedsvärtad av sitt förflutna, precis som homosexuella på grund av sin läggning. Och det är i utanförskapet och skammen som en del av identifikationen ligger, säger Beata. 

Under Hitlers regim förvandlades 20-talets liberala Berlin med sina gayklubbar och sin frigjorda livsstil. Allt som kunde kopplas till det man ansåg som skamfylld lust förbjöds och på 60-talet var det fortfarande förbjudet att vara homosexuell i Tyskland. Zarah blev en gayikon genom att ställa upp på gayklubbar och festivaler och genom att ha såväl extravaganta scenkläder som en repertoar som tilltalade, och fortfarande tilltalar, en homosexuell publik.

Kann denn Liebe Sünde sein, översatt "Kan kärleken vara synd?" är en av Zarahs mest kända låtar. Den kom att symbolisera hur kärlek som förr var till för alla blev strömlinjeformad under Hitlers regim. Zarah som alltid hävdat att ”kärlek är kärlek” la ingen värdering i vem man älskade, och hon var på så vis före sin tid. Låten blev ett erkännande för många homosexuella. Men trots Zarahs fördomsfrihet och liberala umgängeskrets kan man inte förneka det faktum att hon jobbade och tjänade pengar i tredje rikets Tyskland. Naziststämpeln gick inte att tvätta bort. Men vem hade hon varit utan sitt rykte? Enligt Beata Arnborg var Zarah långt mycket mer än vad den generella mediebilden visar. Den färgstarka divan var väldigt allmänbildad och påläst. Att hon skulle vara en ”politisk idiot” var ett rykte som hon lät tillskriva sig eftersom ingen lyssnade på vad hon själv sa. 

– Zarah var begåvad, passionerad och generös. Men hon var också en frimodig och humoristisk person som ofta fällde dråpliga repliker. Jag tror inte att hon hade varit förvånad över att hon fortfarande är en stor gayikon. Men jag tror att hon hade önskat att värmlänningarna tyckte bättre om henne. Det är fortfarande svårt att nå ut med Zarah Leander i Värmland, säger Beata.

Men värmlänningarna har inte helt glömt sin primadonna. Den 30 augusti 2011, drygt 30 år efter hennes död, beslutade stadsbyggnadsnämnden i Karlstad att uppkalla en gata eller plats efter Zarah Leander. Under 2014 namngavs en turistbåt i Karlstad "Zarah Leander" och 2016 fick en av stadsbussarna hennes namn. Beata Arnborg tror att värmlänningarna så småningom kommer omfamna Zarah.  

– Det kommer ta sin tid men så småningom kommer de att förstå att Zarah Leander var en fantastisk artist som råkade vara född i Karlstad. Jag tycker hon är någon att vara stolt över! 

Fakta om Zarah Leander

Föddes som Sara Stina Hedberg i Karlstad 1907 och dog i Stockholm 1981. Familjen bodde först på Kungsgatan nära Karlstad domkyrka och senare på Järnvägsgatan ovanpå dagens Åhléns. I den högborgerliga familjen var det otänkbart att göra karriär som artist. Det var dock just detta hon drömde om när hon stod i kulisserna på Karlstad Teater efter skolan och såg Gösta Ekman och hans teatersällskap. 1927 debuterade hon just här och 1974 hade hon sin avskedskonsert på samma scen. Idag står en bronsbyst i foajén för att hedra hennes minne.

Text: Mimmi Bladini

Nej